Amen nu får det vara nog ! Virrar runt dagarna i ända..

Vart har jag lagt nyckeln?  Vart är plånboken? Jackan? Nappen? Telefonen? Ja det är hela tiden frågetecken. Känner mig helt klart som en dum blondin*öööö*

Igår skulle jag ju till bvc, kl 13. Åkte inte på nån bebisdate som jag egentligen hade velat, bokade upp mamma på hennes lediga dag för lite shoppong i Norrtälje samtidigt..men Linda hade inte tid igår kl 13..utan idag samma tid.

Orka åka in igen..nee jag avbokade.

Linda skulle låsa upp ytterdörren efter att ha varit ute o åkt en sväng, står med låsmojjängen till bilen, o riktar den mot ytterdörren, hann tom tänka " varför låses den inte upp???" När jag kom på vad jag gjorde kände jag mig ju inte bara lite dum. ;)

Ja jag vete tusan..om det är sömnbristen, stressen eller att jag är påväg o bli dement på riktigt . Jobbigt som fan är det iaf, blir så trött på mig själv så det är inte klokt !

Nu en bild på sötgrodan från dagen

å jag blir helt frustrerad, arg och vill inget mera!

Jag kommer aldrig acceptera min fibromyalgi fullt ut, har haft diagnosen nu i..ja..10 år kanske..å jag har fortfarande inte lärt mig att leva med den.

Oftast tänker jag bort smärtan, den finns inte ! (hög smärttröskel..ja!) Det fick jag om inte annat höra av bm på förlossningen..haha..nåt bra med skiten iaf kanske..

Men nu har jag så förbannat ont att det kryper i kroppen..vill liksom krypa ur mig själv.

Varenda liten del värker och tar Lovisa på mig så bränner det och känns som ett stort blåmärke. Å själv hemma med en 7 månaders..ja då kan man inte riktigt värja sig fr smärtan.

Trots tempurmadrasser i sängen så känns det som att jag skulle ligga på bara golvet..fruktansvärt ont i rygg,axlar o nacke efter ett par timmar i sängen.. Jag får verkligen samla kraft för att kunna vända mig i sängen, det gör så ont så jag tappar andan :S Ja en tår kom inatt tom..jag blir så fruktansvärt LESS

Det tar bort alla glädje för saker..allt blir jobbigt när det gör ont hela tiden.

Jag vet att jag klagar nu och smärtan blir inte bättre för det..men jag vill skriva av mig. Det är sällan jag pratar om min fibro, trots mer eller mindre smärta varje dag. Det är ofta jag får lov att ställa in saker, för att jag har för ont, för trött pga smärta osv..men inget jag pratar högt om..de flesta förstår/vet nog inte hur jävligt jag har det med detta emellanåt..nej hur ska de veta det när jag inget säger?? På med leendet bara..

Men nu kan jag inte ens det..nu kan jag inte stå emot smärtan..nu kan jag ingenting känns det som.

Fibromonstret har tagit över min kropp...och jag känner för att gå i ide.